M & J, sitting in a tree..
Efter en ganska misslyckad helg bestod sen veckan mest av uppsats och läkemedelsräkning. Min kompis och jag unnande oss i alla fall pizza, glass och (lite nyttigare) grekisk respektive kebabsallad under några utspridda dagar. Jag fick mina vanliga rastlöshetsanfall lite då och då, satte igång och diskade hemma hos henne och hoppade rundor lite allmänt, men det var det som fick mig till att kunna sitta ner emellanåt och jobba.
I söndags var det till vår besvikelse inget "sanningens ögonblick" på tv. Det hade tydligen varit sista avsnittet veckan innan. Typiskt, vi som hade bestämt oss för att vi hädanefter skulle ha söndags-mys med sanningens ögonblick. Nu får Fredrik och Filip duga istället.. Och jag måste säga att det var ganska roligt i söndags. Jonas Gardell skulle förklara för den läbbiga svartrockaren Manson vad aladdinasken betydde i det svenska folkhemmet. Han förklarade noggrannt vilken chokladbit som går åt först och vilken som alla tycker är äcklig. Tess och diskuterade efteråt att det verkligen märktes på Manson hur förvånad han blev, trots hans eget privata beteende, över vad man får säga i svensk tv. Jag tror knappast att Jay Leno hade börjat dra en massa skämt om sex, alkohol och droger. Hade han råkat nämna något av detta hade det blivit en stor censur. Vi drog i alla fall slutsatsen att Marilyn Manson verkade vara en ganska mysig person trots allt. Han och Jonas verkade dessutom bli väldigt bra vänner.
Idag var jag och sjöng på ett bröllop. Vi trodde först inte att vi hade kommit rätt så vi gick in i kyrkan för att fråga de två personer vi kunde finna. Dock tillhörde dessa personer inte bröllopet utan var bara där för att testa orgeln. Jonte och jag gick och satte oss utomhus för att vänta på kantorn, då dessa två personer går ut från kyrkan. När jag fick syn på den ena kände jag igen honom med en gång.. Det var han, den där skumma typen som följde efter mig när vi deltog i en konsert vid ett tillfälle. Han var SJUKT jobbig, följde eftermig och var som ett frimärke. När vi satt där ute på bänken och de gick förbi visste jag ännu inte att de inte tillhörde bröllopet, så jag sa till Jonte att "Om han ska spela när jag sjunger så ställer jag mig låååångt borta. Helst bakom en pelare där han inte ser mig"
Som tur var så stack de och den "riktiga" kantorn kom. Hon var lite skum hon med, fast på ett bra sätt. Mitt under vigselakten kom hon och ställde sig bredvid mig för att fråga var jag hade köpt min klänning, hon ville köpa en sån till sin dotter. Eh, ok. :)
Annars gick det hur bra som helst att sjunga. Det enda missöde som skedde under detta bröllop var att fotografen höll på att bränna håret mitt under en diktläsning då han skulle fotografera. Prästen störtade fram till honom "aaaaakta" och alla blev lagom förvånade. Dock hände ingenting, fotografen har håret kvar.
I söndags var det till vår besvikelse inget "sanningens ögonblick" på tv. Det hade tydligen varit sista avsnittet veckan innan. Typiskt, vi som hade bestämt oss för att vi hädanefter skulle ha söndags-mys med sanningens ögonblick. Nu får Fredrik och Filip duga istället.. Och jag måste säga att det var ganska roligt i söndags. Jonas Gardell skulle förklara för den läbbiga svartrockaren Manson vad aladdinasken betydde i det svenska folkhemmet. Han förklarade noggrannt vilken chokladbit som går åt först och vilken som alla tycker är äcklig. Tess och diskuterade efteråt att det verkligen märktes på Manson hur förvånad han blev, trots hans eget privata beteende, över vad man får säga i svensk tv. Jag tror knappast att Jay Leno hade börjat dra en massa skämt om sex, alkohol och droger. Hade han råkat nämna något av detta hade det blivit en stor censur. Vi drog i alla fall slutsatsen att Marilyn Manson verkade vara en ganska mysig person trots allt. Han och Jonas verkade dessutom bli väldigt bra vänner.
Idag var jag och sjöng på ett bröllop. Vi trodde först inte att vi hade kommit rätt så vi gick in i kyrkan för att fråga de två personer vi kunde finna. Dock tillhörde dessa personer inte bröllopet utan var bara där för att testa orgeln. Jonte och jag gick och satte oss utomhus för att vänta på kantorn, då dessa två personer går ut från kyrkan. När jag fick syn på den ena kände jag igen honom med en gång.. Det var han, den där skumma typen som följde efter mig när vi deltog i en konsert vid ett tillfälle. Han var SJUKT jobbig, följde eftermig och var som ett frimärke. När vi satt där ute på bänken och de gick förbi visste jag ännu inte att de inte tillhörde bröllopet, så jag sa till Jonte att "Om han ska spela när jag sjunger så ställer jag mig låååångt borta. Helst bakom en pelare där han inte ser mig"
Som tur var så stack de och den "riktiga" kantorn kom. Hon var lite skum hon med, fast på ett bra sätt. Mitt under vigselakten kom hon och ställde sig bredvid mig för att fråga var jag hade köpt min klänning, hon ville köpa en sån till sin dotter. Eh, ok. :)
Annars gick det hur bra som helst att sjunga. Det enda missöde som skedde under detta bröllop var att fotografen höll på att bränna håret mitt under en diktläsning då han skulle fotografera. Prästen störtade fram till honom "aaaaakta" och alla blev lagom förvånade. Dock hände ingenting, fotografen har håret kvar.
Åldern är bara en siffra.
Det är roligt att kunna diskutera saker med folk. Kanske säger jag detta för att även jag (tro det eller ej) börjar bli vuxen? Tror att jag i mina vänners ögon alltid kommer vara "liten" då de allihop är äldre, men själv tycker jag ofta det är pensionärsvarning på mig. Jag kollar på så ska det låta, antikrundan och (när det gick) på spåret. Det har jag iofs gjort ett tag.. jag har nog varit pensionär ganska länge.
När jag är ute med vänner kan jag sitta och klaga på att "alla är så unga på det här stället" och då blir jag upplyst om att de faktiskt är i min ålder, eller bara två-tre år yngre.
För några dagar sedan var jag och käkade med mamma. Tjejen som stod i restaurangen gick en klass under mig på högstadiet, och jag tyckte verkligen inte om henne och hennes gäng, det coola gänget som tjuvrökte på rasterna. När jag nu, typ sju-åtta år senare träffade på henne i kassan på restaurangen var hon jättetrevlig och artig. Senare sa jag till mamma "Det är kul att se hur folk förändras, hur de mognar med åldern. Jag tyckte inte alls om henne när hon var yngre." Då frågade mamma mig "Jaha, hur gammal är du då, 60 eller?".
En av mina bästa vänner är sju år äldre och hon trodde nog aldrig hon skulle bli bästa vän med en fjortis. Jag trivs hur bra som helst i mina storastystrars bekantskapskrets, och de verkar trivas med mig. Jag hade nog inte kunnat vara tillsammans med någon som är under 25 (fördomar?) och jag har snart läst tre år på högskola. Hade jag varit omogen hade jag inte klarat av att börja på skolan redan när jag var 18. Tror jag i alla fall.
Dessutom sjunger jag i kyrkokör och tycker (oftast) att det är väldigt roligt.
Åldern är bara en siffra!
När jag är ute med vänner kan jag sitta och klaga på att "alla är så unga på det här stället" och då blir jag upplyst om att de faktiskt är i min ålder, eller bara två-tre år yngre.
För några dagar sedan var jag och käkade med mamma. Tjejen som stod i restaurangen gick en klass under mig på högstadiet, och jag tyckte verkligen inte om henne och hennes gäng, det coola gänget som tjuvrökte på rasterna. När jag nu, typ sju-åtta år senare träffade på henne i kassan på restaurangen var hon jättetrevlig och artig. Senare sa jag till mamma "Det är kul att se hur folk förändras, hur de mognar med åldern. Jag tyckte inte alls om henne när hon var yngre." Då frågade mamma mig "Jaha, hur gammal är du då, 60 eller?".
En av mina bästa vänner är sju år äldre och hon trodde nog aldrig hon skulle bli bästa vän med en fjortis. Jag trivs hur bra som helst i mina storastystrars bekantskapskrets, och de verkar trivas med mig. Jag hade nog inte kunnat vara tillsammans med någon som är under 25 (fördomar?) och jag har snart läst tre år på högskola. Hade jag varit omogen hade jag inte klarat av att börja på skolan redan när jag var 18. Tror jag i alla fall.
Dessutom sjunger jag i kyrkokör och tycker (oftast) att det är väldigt roligt.
Åldern är bara en siffra!
Solsken!
Äntligen verkar vädret ha slagit om! Eller, äntligen och äntligen, det är ju trots allt "bara" början på april. Men det känns som att det varit kallt i evigheter nu och det är dags för lite solsken, både för kroppen och psyket. Man känner att allt blir så mycket enklare, ens problem och bördor känns så mycket lättare när man kommer ut i solen och faktiskt inte behöver ha världens jacka på sig. Världen och tillvaron blir liksom ljusare och ljusare. Det är ju inte konstigt att ljusterapi fungerar så bra som det sägs göra. Hade jag inte varit så hes nu hade jag tagit med mig gitarren eller keyboarden ut, satt mig på stenarna, öppnat munnen och sjungit. Då hade det varit ännu lite bättre.
Dessvärre har man uppsatsen att tänka på också, men de känns heller inte så jättetugnt nu när vi går mot ljusare tider.
Dessvärre har man uppsatsen att tänka på också, men de känns heller inte så jättetugnt nu när vi går mot ljusare tider.
Det gick ju faktiskt bra.
Jag var helt säker på att det skulle gå åt skogen idag. Trodde det skulle gå åt skogen i lördags också. Det visade sig att det inte alls gick åt skogen, istället gick det väldigt bra. Jag vet att jag måste börja tro mer på mig själv, men det är inte lätt. Dessutom trodde jag att min hjärna hade slutat fungera i samband med den här flunsa-slängen jag drabbats av. Det var tydligen inget alls att oroa sig för, varken i lördags eller idag, trots att vetenskapsteori inte är min starkaste sida. Detta bevisar att jag kan lära mig saker jag tycker är svåra, heja mig!
