Stinas egna ord..

Efter en ganska misslyckad helg bestod sen veckan mest av uppsats och läkemedelsräkning. Min kompis och jag unnande oss i alla fall pizza, glass och (lite nyttigare) grekisk respektive kebabsallad under några utspridda dagar. Jag fick mina vanliga rastlöshetsanfall lite då och då, satte igång och diskade hemma hos henne och hoppade rundor lite allmänt, men det var det som fick mig till att kunna sitta ner emellanåt och jobba.
I söndags var det till vår besvikelse inget "sanningens ögonblick" på tv. Det hade tydligen varit sista avsnittet veckan innan. Typiskt, vi som hade bestämt oss för att vi hädanefter skulle ha söndags-mys med sanningens ögonblick. Nu får Fredrik och Filip duga istället.. Och jag måste säga att det var ganska roligt i söndags. Jonas Gardell skulle förklara för den läbbiga svartrockaren Manson vad aladdinasken betydde i det svenska folkhemmet. Han förklarade noggrannt vilken chokladbit som går åt först och vilken som alla tycker är äcklig. Tess och diskuterade efteråt att det verkligen märktes på Manson hur förvånad han blev, trots hans eget privata beteende, över vad man får säga i svensk tv. Jag tror knappast att Jay Leno hade börjat dra en massa skämt om sex, alkohol och droger. Hade han råkat nämna något av detta hade det blivit en stor censur. Vi drog i alla fall slutsatsen att Marilyn Manson verkade vara en ganska mysig person trots allt. Han och Jonas verkade dessutom bli väldigt bra vänner.

Idag var jag och sjöng på ett bröllop. Vi trodde först inte att vi hade kommit rätt så vi gick in i kyrkan för att fråga de två personer vi kunde finna. Dock tillhörde dessa personer inte bröllopet utan var bara där för att testa orgeln. Jonte och jag gick och satte oss utomhus för att vänta på kantorn, då dessa två personer går ut från kyrkan. När jag fick syn på den ena kände jag igen honom med en gång.. Det var han, den där skumma typen som följde efter mig när vi deltog i en konsert vid ett tillfälle. Han var SJUKT jobbig, följde eftermig och var som ett frimärke. När vi satt där ute på bänken och de gick förbi visste jag ännu inte att de inte tillhörde bröllopet, så jag sa till Jonte att "Om han ska spela när jag sjunger så ställer jag mig låååångt borta. Helst bakom en pelare där han inte ser mig"
Som tur var så stack de och den "riktiga" kantorn kom. Hon var lite skum hon med, fast på ett bra sätt. Mitt under vigselakten kom hon och ställde sig bredvid mig för att fråga var jag hade köpt min klänning, hon ville köpa en sån till sin dotter. Eh, ok. :)
Annars gick det hur bra som helst att sjunga. Det enda missöde som skedde under detta bröllop var att fotografen höll på att bränna håret mitt under en diktläsning då han skulle fotografera. Prästen störtade fram till honom "aaaaakta" och alla blev lagom förvånade. Dock hände ingenting, fotografen har håret kvar.